Bukt med bark

Efter nyårshelgen var jag tillbaka vid Stella för att ta bort de senaste dagarnas snö. Det var en skrämmande syn som mötte mig. Sittbrunnen var helt igensnöad och vinden hade drivit upp snön mot ruffluckan och skottet, där en ventil stått öppen för ventilationens skull. Efter att "öst" sittbrunnen med slaghinken kunde jag titta in genom ventilen och konstatera att en del snö pressat sig in därigenom och låg nu i hon och på arbetsbänken.

Sitta i den?

På däck var det inte mycket bättre. Under ett decimetertjockst snötäcke hittade man en isbark som var så tjock att den gick jäms med överkanten på railen. Alltså ungefär fyra cm tjock, stenhård is. Det tog över två timmar att befria ungefär halva däcket från isen. Mer hann jag inte denna dag. Redan nästa dag kom blidvädret med lite regn. Jag har inte varit vid Stella sedan dess, men räknar med att blidvädret gjorde resten av jobbet.

Däcket i dagen igen. Notera iskanten upp till sargen.

En fråga jag ställt mig, efter att sett "eländet", är om det är så vettigt att ha Stella så oskyddad. Första vintern på Fotö hade jag täckt akter om masten, men presseningen blåste delvis sönder - den var helt ny - och sprayhooden nöttes sönder under den. Det blev dyrt och jag tänkte att det skulle fungera utan. Men så kom vintrarna.

Snöskottning

Idag tog kära L och jag en tur till Stella för att titta till henne. Som hon såg ut i sin vinterdräkt! Tyvärr hade jag inte tagit med en kamera att dokumentera det hela med. Det tog oss en timme att befria henne hjälpligt från snö. Det var en tio cm tjock isskorpa under ungefär lika mycket lös nysnö. Eftersom en skyffel inte är så lämplig och isskorpan gjorde det omöjligt att sopa bort snön, som jag trodde att vi skulle kunna göra, blev det till att sparka igenom isskorpan och sedan försöka borsta bort det. Nu ser hon någorlunda ut, men ett par dagars tö skulle göra gott. Själv var jag inte inne, men kära L rapporterade att det såg fint ut inne i.

Tömd, men inte glömd

I lördags var kära L och jag vid Stella för att hämta det sista av sådant som måste hem över vintern. Vi pumpade torrt i pentrypumparna, fotpumpen på toa och toapumpen, så gott det gick. Jag vet inte hur många pumpar jag bytt genom åren - tre eller fyra - som frusit sönder, trots allt pumpande. Jag vet, man borde demontera, men pentrypumparna sitter så förbålt illa till. Jag chansar.

En tråkigare sak är att den sprillans nya sprayhooden har gått sönder. Spännbanden på båda sidor är av. De som spänner ner sprayhooden mot sittbrunnssargen. Dåligt. Såg förresten att sömmerskan hade gift sig i Sydafrika, med en sydafrikan. Jag får väl gratulera och hoppas att hennes efterträdare vill kännas vid fusket.

Stävförtöjningarna sitter kvar på bryggan, men det är inte möjligt att ta sig dit utan båt, eftersom konsumbryggan, det vill säga de första fyrtio metrarna, enbart består av stolpar just nu, eftersom en renovering pågår. Förtöjningarna får sitta till det är klart.

Torrsättning i sensommarsol

I tisdags, efter arbetet, var det dags för årets sista båtfärd med Stella. Den till vinterhamnen på Fotö. Båtturen var lika trevlig som förra året, faktiskt ännu trevligare, eftersom såväl vädret som Stella var på topp. Tidigare år har jag haft problem med beväxting på propeller med den påföljden att jag knappt kunnat manövrera i hanm. I år, troligtvis till följd av en kortare period i sjön och ökad användning, jämfört med de tre, fyra senaste åren, gick det som en dans och Stella tuffade på med sina modiga 6 knop. Men för att börja från början; den senaste tiden har varit arbetsmässigt mycket hektisk och jag känner en del press. Huvudvärken har kommit allt oftare. Men när kära L och jag höll på och rumsterade i ruffen inför avfärden, kunde jag känna hur allt rann av mig. Den välbekanta inramning som ruffen utgör är så förknippad med lungn och ro, lust och trevliga minnen, att den direkt påverkade mig. Jag kände hur allt r a n n av mig och jag fick en timme i den sena eftermiddagssolen, ensam i Stella. Fantastiskt, härligt, helande. Varför är jag inte ute på några sådana båtturer oftare? Det måste jag lägga på minnet inför nästa år.

Stellas vinterhamn på Fotö

Vid torrsättningen var jag inte med, den sköter Holger, som har mitt obegränsade förtroende, liksom varmkörning, glykol- och oljebyte. Kan inte bli bättre. Nu står hon på land och lite höstarbete återsår och man kan börja se fram emot våren och en ny säsong. I vinter kan det hända att vi byter spisen. Den är trots allt 30 år nästa år.